Jag kan inte längre ...

Min kropp och min hjärna säger NEJ !!

Jag kan inte längre prata om det som hänt ...

När jag träffar folk ...

Människor som vet eller inte vet ...

Så kommer ångesten krypandes ...

Jag vill hitta ett kryphål ...

Försvinna och slippa svara på frågorna ...

För de kommer frågor ...

De som vet de vill veta hur min prinsessa mår ...

Hur vi mår i vårat nya liv ....

De som inte vet ...

De frågar :

- Vart tog ni vägen ??

Oavsett vad folk frågar så kommer ångesten krypandes ...

Alla svar känns löjliga ...

Jag vill inte prata mer ...

Min kropp vill glömma ...

Vi lever i det som lämnar spår ...

Vi lever med sår så stora ...

Att det tar tid att läka ...

Att åka tillbaka ...

Ditt där vi levt i så många år ...

Är inget allternativ ...

Att träffa människorna som vi levt sida av ...

Är inget allternativ ...

Jag var tvungen att åka tillbaks ...

Jag tog mina krafter som jag inte har ..

Tog bussen ...

Kände ingen gator och människor ...

Medans min ångest växte ...

Så log jag mot alla jag mötte ...

För ibland måste man ...

Göra saker...

För det finns inget annat alternativ ...

Vi har levt i helvetet ...

Vi har prövats hårt ...

Vi var ner på botten ...

Men även om det många gånger är svart ...

Svartare är mörkret ...

Så har vi valt livet ...

Även om varje dag är en kamp ...

Så finns det små guldkorn ...

Att min prinsessa mår så pass bra att hon klarar skolan ...

Är ett av de små guldkornen ...

Sen att hon inte har ork till så mycket annat ...

Försöker vi att inte focusera på ...

Det får vara som det är ...

Att hon går raka vägen till sin säng efter skolan ...

Att hon lägger sig och vilar någon timme ...

Vilar för att orka med kvällarna ...

Det försöker vi inte att focusera så mycket på ...

Att hon vill gå runt halva dagarna i nattlinne på helgerna ...

Väljer vi att inte focusera så mycket på ...

Ibland väljer hon själv att gå ut och leka ...

Att hon "leker" ute i max tio minuter själv ...

Är inget vi väljer att focusera på ...

Tio minuter eller om det så bara är en minut ...

Är små framsteg ...

Små guldkorn ...

Man ska inte begära mer än man kan få ...

Ofta vill hon somna i min trygga famn ...

Min älskade lilla prinsessa ...

Men ibland blir hon stor och kan själv ...

Då ger jag henne trygghet en liten stund ...

Lovar att inte sommna där brevid henne ...

Små guldkorn ...

Som får oss alla att växa ...

Så allt kan inte vara svart ...

Allt är inte endast ett svart mörker utan ljus ...

Som sagt vi valde livet ...

Allt annat var inte möjligt ...

Första nätterna i vår nya lägenhet ...

Var gudomliga ...

Min lilla prinsessa sov ...

Sov en hel natt ...

Hon drömmde inte om monstret ...

Första dagarna var fylla av glädje ...

Dagarna fylldes med nya vänner ...

Ångest ljuden var som bort blåsta ...

Eftersom vi bodde i ett hus och flyttade till mindre yta ...

Så tog flytten sin tid ...

Min prinsessa fylldes av ångest ...

Varje gång vi var tvungen ...

Tvungen att vända tillbaka till gatan ...

Gatan där mostret bodde ...

Så glädjen över det nya ...

Förbyttes snabbt till ångest över det gammla ...

Som jag skrivit tidigare så var det en helevets flytt ...

Som tog både tid och kraft ...

Ett tag känndes det som att vi gjorde fel som flyttade ...

För min prinsessas ångest ljud började eka ...

Eka högt och stuttsa mellan väggarna i våran nya bostad ...

Ibörjan var hon öppen för nya vänner ...

Men efter ett litet tag började hon isolera sig ...

Vågade inte vara ute själv ...

Ville inte leka ...

Till slut när det var som värst ...

Satt hon med sin snuttis ...

Vaggade fram och tillbaka ...

Ångesten bubblade i henne ...

Och ljuden ekade mellan väggarna ...