Hatar mig själv ...

Att jag tillåter mig själv ...

Att du sätter dina klor i mig ...

Försöker vara stark ...

Men du förgiftar mig ...

Du fyller mig med ångest ...

Min hjärna får inte ro ...

Vet att du enligt lag har rätt ...

Rätt till permissioner ...

Din första permissin valde du att ha på en annan ort ...

Men om fyra dagar ...

Så kommer du att gå på samma gator som vi ...

Andas samma luft som oss ...

När brevet kom ...

Orkade jag inte läsa klart ...

Raderna som informerade om en kommande permission ...

En permisson i våran närhet ...

Så medans dagarna närmar sig ...

Och min ångest växer ...

Kroppen och hjärnan är på helspänn ...

Så onformerar jag skolan om vad som händer ...

Informerar om vad som kan hända ...

Ber skolan hålla ett vakande öga på min prinsessa ...

För även om hon har ett kontaktförbud ...

Så vet vi att skulle monstret vilja ...

Ta kontakt ...

Så finns det inget kontaktförbud i hela världen som kan stoppa det !!

Hur förklar man ...

Borde hon veta ...

Veta att monstret kommer ...

Att monstret snart går på samma gator som oss ...

Att monstret snart andas samma luft som oss ...

Jag väljer att inget säga ...

Varför kan ni fundera ...

Min älskade prinsessa har precis börjat leva igen ...

Känna sig trygg ...

Hennes trygghet bottnar i att hon vet ...

Att monstret sitter innom lås och bom ...

Henns psyke skulle inte klara ...

Vetskapen om att snart går monstret på samma gator som vi ...

Vad kan vi då göra ??

Förutom att låta henne leva ...

Leva så normalt som möjligt ...

Välja andra vägar ...

Välja vägar som monstret inte kommer att besöka ...

För i allt ...

Så finns det en liten tröst ...

Frivården har trots allt begränsat monstret ...

En klen tröst ...

För monstret har överskridigt gränser förr ...

Så jag hatar mig själv ...

För att min kropp ...

Reagerar med all kraft ...

Min hjärna skriker fara ...

Och min kropp är bered på strid ...